Man ska inte tro att man är nåt!

Efter att hela året oroats och "kämpat" med mamma och hennes medicinbiverkningar och allt som det bär med sig lyckades vi till slut i juli att få henne inlagd på sjukhus (låter värre än det var) och där fick hon behandling. Behandlingen lyckades riktigt väl och hon kom hem, det var lite för snabbt och därför fick hon komma på avlastning ett par veckor för att stabiliseras ytterligare! Det gick jättebra och i måndags kom hon hem.

Och tjoho... det verkar fungerar betydligt bättre än vi trodde....

Men som sagt man ska inte tro att man är nåt.....

I går eftermiddag när hon var ute och jobbade i trädgården så skulle hon förflytta sig från A till B.... de har en katt som har en förkärlek för att gå precis framför fötterna på en och liksom gå i slalom kring de gående benen. Och alla som tänker sig en gammal mamma med hyfsat dålig balans kan tänka sig resten....
Jaja mensan..... kattfan fäller mamma.
Hon ramlar och tar naturligtsvis för sig med handen..... hon såg hur handledens ben ändrade position och hon hade nån tanke om att dra det till rätta själv.

Hon var troligen utanför trygghetslarmets räckvidd och låg därför kvar tills pappa hittade henne en halvtimma senare.
Katten?? Jo den låg kvar och värmde henne om ryggen.

Så gårdagskvällen tillbringades på ortens akutmottagning med dubbla röntgenundersökningar och två små doktorer (de är inte så gamla när är doktorer längre) drog allt vad de orkade i armen. Hjälpedoktor kallade mamma den ene killen.

På ett tidigt stadium så insåg vi att hon inte kunde åka hem direkt så hon har fått sova här i natt.
Man kan säga att man är handikappad när man har ena armen i gips...
- knäppa knappar
- dra av och på kläder (vilket var svårt innan för hon var så stel)
- laga mat (gipset får inte bli blött)
- tvätta sig (gipset får inte bli blött)
- gå i trappor när man måste hålla i ledstången

So here we go again....

Jag återkommer när jag har ett eget liv...

To be continued...