jag har inte dött..

.. jag är bara lite förblindad av fartvinden.

Jobbet som tf verksamhetschef är inte lite tufft att ha upptill det jobb jag redan är anställd på heltid för. När kära kollegan jag delar ansvaret med dessutom lägger sig i kräksjuka dagarna innan han ska åka på skidsemester ligger paniken på lut.
Övriga kollegor gör så gott de kan MEN fastighetsadvokater, hyresavtal, lönebidragsförhandlingar, personal som bestämt sig för att sätta sig på tvären, avtalsförhandlingar med kommunala chefer, frågan kring kaffemaskinens vara och icke vara samt om vi ska faktuera Samhall eller inte och lite annat smått och gott är liksom inte det jag är van vid. Då finns det stunder när jag kan längta till tiden då det största bekymret var ifall man skulle dricka kaffe eller te till fikat. Det enda som hjälper är väl att fokusera och så släppa lagom mycket.
Som när barnen skriker.... kommer det blod?? Nä då är det nog ok.

Men å andra sidan är det kul att testa.. fast i lagom doser.
Jag lovar försöka återkomma här när lugnet lagt sig och jag inte behöver den där småndagen som veckans åttonde dag.
Jag gillar inte 60-timmars arbetsvecka, inte så länge i alla fall.

Tanken att köpa motorcykel finns, kan det lätta upp det hela??

To be continued...