Blogstafetten...

Nu har det blivit min tur i Blogstafetten
och ämnet, skickat vidare av Björn Wadström, som jag så förtvivlat funderat runt är:

Vad händer när jag dör?

Jag jag hoppas ju innerligt att jag dör i en hög ålder och att det är ålder och inget annat som är orsaken. Då är alla förhållandevis förberedda och tycker förhoppningsvis att döden kommer som en form av befrielse för mig och mina inte allt för hårt prövade anhöriga.
Jag hoppas också att jag känner mig förberedd och att jag inte haft dödslängtan eller dödsönskan under allt för lång tid. Någon känd person (jag orkar inte leta upp vem just nu) sa att "jag är inte rädd för döden men jag gillar inte att vänta på den".
Min önskan är att när jag ska dö, då är jag redo. Jag önskar att jag gjort upp med mig själv och fått göra ett bokslut över livet som inte resulterat i allt för stor ånger. Att jag känner att jag gjort upp med de personer som jag behöver göra upp med, och talat om för dem som behöver höra det att jag älskar dem.
Att mina barn känner att deras mamma levt sitt liv och nu kan gå vidare till det som kommer efter livet. DÖDEN.
Men vad innebär döden??
Ja att hjärtat slutar slå och alla mina organ slutar fungera. Förmodligen har ingen användning för mina organ om jag dör i hög ålder, men skulle så vara fallet så varsågod! Jag har ingen användning för dem mer i detta jordelivet.
Dit jag ska behövs inte min jordkropp.
Min själ vandrar vidare till ett liv efter detta och varför inte ett paradis eller himmelrike. Fast jag har ju inte varit snäll alltid och bitvis är jag ganska besvärlig. Men jag vill inte andra människor ont och jag hoppas att jag inte kvalificerat mig till helvetet.
Å andra sidan vet vi ju inte med säkerhet att det finns himmel eller helvete, vi kan bara tro. Och det gör jag! Jag tror på himmel och helvet.

Sedan hoppas jag att mina nära och kära sörjer mig med den äkta sörjande saknaden och minns mig med glädje och stolthet. Att jag lämnat ett avtryck här på jorden som både sprider glädje, goda minnen och saknad. Att de minns mig för något bra jag gjort eller sagt. Eller att jag fått någon människa att må bättre, känna sig starkare eller skrattat.
Att jag retat folk, att de blivit irriterade på mig och tyckt att jag någon gång kan hålla klaffen, det vet jag redan nu så det är inget viktigt. Men det är inte sånt man minns, hoppas jag.
Nästa generation har fått det ännu bättre än jag haft det. Då har jag lyckats!!

Men om jag nu inte får dö av ålder, för det får inte alla, eller vara förberedd på det. Att jag inte gjort upp med livet eller dem som jag skulle vilja göra upp med. Att jag inte sagt till alla personer som behöver höra att jag älskar dem. Ja då är inte det inte något jag kan göra åt det......

Men jag kan börja med att tala om för dem som behöver höra det att jag älskar dem när jag träffar dem!
Att se till att jag inte har något att göra upp med någon om!
Leva livet idag och inte vänta tills i morgon!

För dö det ska man, det kommer man inte undan!!


Ja du Björn Wadström, detta är förmodligen inte alls vad du väntat dig... men detta är vad jag funderat ut idag...

Nu går stafettpinnen vidare....

Och ämnet är:

Kära medmänniska, om jag ska ge dig fyra råd i livet så är det:

Lycka till Flärdskrivaren!!

To be continued...