är inne i en period, sedan tre dagar ungefär, när han är farligt nära att bli ensamstående....
Vi VET att det är väldigt jobbigt att vara två år gammal MEN man kanske inte måste leva ut det så infernaliskt som han gör just nu.
Till kvällsmat hade vi pannkakor.. efter första biten upptäckte han något som var fel med pannkakan..(vi vet inte vad) och började skrika rejält.. = förpassad till trappan!
Sitter och skriker jätteargt i trappan... = ingen mer mat om man inte är tyst... gissa = ingen mat!
När jag ätit färdigt så var det dags för pyjamas... = stor fight om att bli tvättad.
Han lyckades under tvätt och pyjamasklädning hamna i trappan två gånger.... = tröttsamt
Lugnade ner sig såpass att jag läste en saga för honom (gissa vad han ville jag skulle läsa.. = den vilda bebin, som om han behöver mer tips på bus) och vi sa gonatt till nära och kära och läste aftonbön...
Nu ligger han och är urarg, eftersom han fick gå och lägga sig, men trött är han, för han skulle INTE sova på dagis....
Men det värsta är att mitt i allt detta jobbiga, så är han ju väldigt underbar... men just nu i väldigt, väldigt korta perioder...
Kan man trösta sig med att det bara håller i sig i några MÅNADER eller hellre timmar.
hopefully not to be continued...
UPPDATERING:
Nu ligger lillebror och sover så gott i sin säng! Det är så man vill lägga sig bredvid honom och snusa på honom i nacken... nu är kärleken oändligt!!!
2 kommentarer:
Heja på! Det lönar sig att ha tålamod. Vill jag minnas...
Jag ser ju vilken enorm vilja barnbarnet 2½ håller på att utveckla. Tur att man inte får barn i min ålder...
Jotack, tålamod är en gudagåva!! Mitt brukar räcka nästan ända fram:-) I alla fall i perioder när det inte prövas precis hela tiden.
Skicka en kommentar